129
XVII.
19 mars.
Sist jag hälsade på Emmy, bad hon mig ta Putte med mig, nästa gång jag kom. Han var naturligtvis inte alltför hågad i början, men jag talade vackert med honom och vädjade till hans känslor såsom gentleman. Jag kan se honom stå där framför mig och bita i mösskanten och försöka se morsk ut, medan ögonen blir stora och immiga, när jag talar om tant Emmy, som är mycket sjuk och har så ont och kanske icke skall leva. Så säger han: ”kör till då, Pegg” och lägger sin lilla magra, bruna, starka hand i min, och när jag icke kysser den, är det för pappa sade på sitt yttersta, att jag skulle försöka att hålla efter honom.
Det var i söndags, sol med snabb snösmältning, och Putte skidade på bara halvsulorna, så vattnet yrde om hela hans person. Jag hade några snödroppar från Hötorget, dem skulle Putte ge Emmy, men han ville inte. Det var nästan gripande att se, hur hennes ansikte glänste förklarat vid hans åsyn, det var som
9. — Norrtullsligan.
