132
Vid Strandvägen var familjemiddag för de bröllopshemresta. Allt var fröjd och gamman och viktighet, och det var ingen, som såg, att jag var nedstämd, mer än morbror. Efter middagen, som var komponerad efter grundsatsen, att den, som icke arbetar, han skall desto mera äta, ropade han in mig till sig.
— Jag ser, Elisabeth, att det är något, sade han vänligt. — Vill du icke tala om det?
— Jag kan ingenting berätta, snälla morbror, sade jag.
— Nenej, nenej, sade han, inte för mig, kanske, men för din goda moster!
Jag är rädd, att jag drog på munnen. Men äkta män är också envetna och löjliga utåt, när det gäller fruarna. Förtro mig åt moster! Jag skulle förmodligen finna betydligt mycket mera förstående hos tidningsgumman. I detsamma flög en tanke, sänd av någon gud, på mig:
— Men om morbror kunde ge mig hundra kronor, sade jag.
Inte hann jag riktigt tänka ut, vad de skulle vara till, men jag tror, att jag närmast reflekterade så här: Med pengar kommer man alltid längre än utan.
Jag fick tvåhundra, och jag är morbror evigt tacksam för att han inte sade ett ord om några slags villkor eller gav mig några instruktioner, hur de skulle användas.
