137
sig själv i en våning, där hon icke mycket behöver sörja för hyran. Jag tänker på Eva, som med slät ring och handdukar och ”jag anser, att nysilver är gott nog” tror, att hon vet vad kärlek är, och som gläntar på dörren till vad hon betygar vara sjunde himmelen. På Baby, o, lilla Babybarnet, som har så mycket framför sig av smärta och oro och går emot det alltsammans så liten och obeväpnad, som kommer att sörja mig och Ligan, när hon flyttat till sockerbagarens och längtande se tillbaka på våra glada dagar och bekymmerfulla dagar och sakna dem alla.
På mig själv, som skall ge mig av mitt i månaden, lönen är inte i förskott, och ställa till skandal för att rädda — vad? — min heder, lydande inte just samvetet, men något obestämt, som jag kallar självbevarelseinstinkt. Det är mycket svagt handlat och löjligt, men den enda möjligheten.
På Putte tänker jag, min långa pys, som jag är så orolig för här i Stockholm.
Jag tänker på Stockholm, som jag älskat med en vördnadsfull och obesvarad kärlek fast jag bara sett skalet, som är var mans egendom, och så litet av allt det sköna och lärorika och hemlighetsfullt syndiga det gömmer. Och även i denna stund, då jag så att säga viker om ett hörn i mitt liv, kan jag inte låta
