140
Vasastadens. Det är hos en godsägare, vars frus vänskap jag vann en gång, genom att ge korgen åt en man, som hon inte fick i alla fall, och hon har små nya vårtvillingar, så du kan tänka dig, att hon tackade Gud att jag kom, som inte har några och är oförhindrad att använda all den muskelkraft jag sparat under halvåret i Stockholm på att sköta deras tvätt, som var beräknad för en, så du kan tänka dig, och värma deras mjölk och allting annat.
Du undrar nog om jag saknar Ligan och dess håla och det gör jag, men jag längtar inte tillbaka.
Min rätta plats är icke vid skrivpulpeten, och pennan är icke mitt vapen. Gud, vad jag njuter av att arbeta med båda mina händer, med hela min kropp, att bära ämbar, att kånka på ungar, att stryka små skjortor — om du visste hur söta — att hänga upp tvätt och att se hur snön smälter i skogen! Jag stiger upp om mornarna, jag hackar ben till hönsen, jag löper i källaren och på vinden, jag lagar sjukmat, jag trälar värre än om jag vore gift här på gården, jag tänker på ingenting, och faktiskt har min hy blivit bättre. Planer har jag inga bestämda just, det enda jag grubblar över är Putte. Du vet ju, att han är en sådan utmärkt pojke, fast litet nervös av sig i klassen, och rektorn säger, att han borde stå under
