20
en för en i alla fönstren i borgen, så att huset slutligen liknade ett kritslott vi hade hemma, som vi satte ljus i, och så lyste det genom gluggarna. Mitt emot i våningen brann en brasa och en rödskärmad lampa. Där var det hemliv, med en gammal herre och en gammal fru och något, som liknade barnbarn, kring ett bord med äpplen och nötter. Det var som att vara på en mörk parkett och följa med handlingen på en upplyst scen; handling var det icke mycket av, men värmen kändes tvärs över gården, och stämningen. Mitt hjärta ropade helt omotiverat på någon, som jag aldrig tänker på, men som jag en gång hoppades jag skulle få ha barnbarn med.
Det var mycket dumt av mig, men kom sig därav att deras lampa var alldeles lik den vi skulle haft, och som varje kväll skulle brunnit med sitt stilla, röda sken över vår tysta och heliga lycka.
När jag kommit ända dit, fällde jag ner min ridå och tänkte: det där är nog bra, men jag har ju Friheten. Och i mitt hjärtas innersta hjärta avskydde jag den, som kvinnliga kvinnor gör, då de har den.
Gudskelov, så kom då töserna, och den heliga tystnaden var bruten.
— Var ha vi den plikttrogna? (Det var jag.) Ljus i de elektriska fotogenlamporna! Nu skall
