37
ni (handen i bordet), och det är rätt åt er, att ni har det som ni har det. Men i alla fall kan jag inte låta bli att försöka sätta lite förnuft i er. På nyåret kommer vi överens om att på en gång begära 200 kr. förhöjning och en timmes kortare arbetstid. (Du är galen, det tror du går, direktören kör ut oss — —.) Går, sa ni, nej, det går inte, naturligtvis, och då strejkar vi! (Vad ska vi då leva på? Våra besparingar kanske?) Ja, fortsatte hon utan att låta sig bekomma, på våra besparingar och så vädjar vi till alla andra kvinnliga kontorister och ber dem hjälpa oss. Det skall gå, om vi är eniga! Men ingen får bli förrädare!
Och så klev hon ned från stolen.
Men nu voro de andra i tagen, och efter fem lättvindiga minuter var ett strejkförbund bildat, med den humoristiska som ordförande, och var och en betalade 1 kr. till strejkkassan. Då turen kom till Emmy, drog hon sig undan och ville tänka på saken.
— Jag tycker vi har det rätt bra som vi har det, mumlade hon, för resten orkade jag inte följa med riktigt, ni talade ju alla på en gång. Och så har man ju inte så långt kvar.
Strax därpå gick de, och när vi kände efter, var vi dödströtta allesammans. Men vi fortfor hela kvällen att skrika till varandra, som om det gällt att överrösta Niagara.
