38
VI.
Baby och jag är ute och går på kvällen. Egentligen ville Baby alls icke gå med mig, men notarien har nattvakt. Den historiska novemberdimman ligger i dag som i går och alla dagar över staden. Det är inte den där täta, sega, ogenomträngliga, som gör vandringen på gatorna till ett äventyr med ständiga överraskningar, det är en äldre, slapp, gråtmild dimma, i vilken jag åtminstone inte vinner mina segrar. Den obeskrivliga ältan på gatorna smyger sig kvinnligt mjukt och smeksamt uppåt kängskaften och klättrar lekfullt i små stänk uppåt kjolkanterna och vad därutöver är, och man blir trött och tung — när man inte är kär, som Baby, förstås.
Baby är förtjusande, men det vet hon inte. Här går vi alla andra så här dags på dagen med raka lockar och krokiga ryggar, men hon är lika krusig och spänstig som på morgonen.
Hon tar min arm och talar, med avbrott endast vid de bättre bodfönstren, om notarien. Han flirtar målmedvetet med henne och har
