42
dörr och släppte ut skrik och skratt och glada änkan. ”Jag hade sett en annons,” jaha, och så fick jag se rummet, det var inte illa och priset 80, och ”jag skall tänka på det till i morgon”.
Efter att ha hämtat något mod på en automat, stegade jag till en adress på Östermalm, ett av de brunaste och respektablaste husen på en av de mest uppsträckta gatorna. En vassnäst och kjolig asket öppnade, jag kom in i en östermalstambur, av den där sorten, som för ögonblicket gör det så lätt för en att försaka denna tillvaron och vända sig mot den nästa. Mot mig strömmade en doft av flott och sedlighet, som borde gjort det mycket enkelt för mig, om jag kommit att bo där, att försaka andras kött, samt djävulen och världen dessutom. Ty ni skulle sett rummet! Kan ni tänka er drottning Isabellas linne, dagen innan mohrerna blev utdrivna ur Spanien? Och möblerna såg trots sedligheten ut, som om de blivit prostituerade av allt det lösa inackorderingsfolket i Stockholm.
Medan hon talade, iakttog jag fröken Gerda. Hon hade krupit upp i ottomanen som en katt, och det var stil på henne. Hon var väl klädd och kammad, ansiktet var litet grovt men vackert med starka färger, och det var endast vid ogynnsam belysning man såg de trettio åren.
