58
en tidning om spelprinsessans utstyrsel — ser du, så skulle man ha det. Jag tänkte på vårt gamla bröd och Zeniths margarin och socialistnade till, och just i detsamma kommer Eva in, den raringen.
— Å, förlåt, är här främmande? Jag ville höra, Elisabeth, om du visste var den där brödpåsen är, där jag gömmer gamla brödkanter att ge djuren på Skansen? Jag tänker gå dit i morgon.
Jag gav fästmannen och Görel en liten blick; han bara stirrade på Eva, som var mycket näpen, som alltid, med sin lilla mjuka figur och sin rosenbladshy, men Görel stirrade på honom.
— Snälla Eva, sade jag tydligt, har du frågat Magnhild? Jag vet, att hon inte haft några vidare pengar den senaste tiden, sedan hon halvsulade sina kängor.
— Har hon ätit upp dem? Nåja, det fick hon så gärna, svarade Eva utan att ändra en min; jag hade ju sparat åt små hungriga djur i bur, så det kan komma på ett ut.
— Svälter ni? frågade fästmannen intresserad.
— Nej, det hör ni ju att vi inte gör, sade Eva, så länge brödkanterna räcker — — —
— Men, Sven lilla, de bara skämtar, kysste Görel fram och körde huvudet in mot hans
