68
— Jag måste gå nu, förklarade jag och retirerade.
— Ett ögonblick. Jag ser på er att ni är ond alltjämt för att jag var så stygg och rå nyss? Vill ni inte visa mig, att ni inte hatar mig, för det får ni inte.
Mitt svar var två steg baklänges, men vid dörren fångade han mig, slog armarna om mig och kysste mig.
Jag var alldeles viljelös, minns bara, att jag hade en tanke:
— O, att han ids!
Men när jag väl kom ut på gatan, hur det gick till vet jag inte, vek allt annat för den plötsliga och stora glädjen, att nu hade jag i alla fall hjälp åt Baby och litet därtill. Och nu gnodde jag i väg till henne, och jesses vad flickungen blev glad! Vi rusade hem, men köpte en massa saker på vägen.
Därhemma surrade Eva omkring i ett tillstånd av obehärskad salighet över 50 kr. som hon opåräknat fått i julkova.
Hon skrattar ännu i sömnen, när jag skriver detta.
Klockan är över 12. Julafton alltså. Har jag gjort något förfärligt illa? I så fall är det fasligt, att jag inte ångrar en smul, bara känner mig uppskojad.
