69
X.
På julaftons morgon hände något oerhört klockan halv åtta. Vi hade redan önskat varandra god jul och låg och dåsade på halvspänn som man gör, minuten innan man skall stiga upp. I alla krukor och vaser, som vi kunnat sammanleta, fanns granris och lingonris och tall, rena dukar på alla bord, nyskurade mässingsstakar och Babys hyacinter i knopp i våra fönster.
Eva hade just sagt till mig: ”Vi kan gärna ligga litet till, inte kan dom ge en ovett, om man kommer en kvart för sent till kontoret, man skall väl känna något av att det är jul,” då mitt öra fångade kaffeskrammel i korridoren, och notariens mamma visade sig, leende och blid.
— O, nej men då, så rysligt rart av fru Berggren, sade vi allesammans, och hon ställde brickan på bordet och sade:
— God jul, fröknarna, och håll till godo. Det var ändå en liten trevlig början på det hela,
