70
men Baby, jag såg det på henne, fann det smärtsamt att äta notariens mammas saffransbröd och såg mulen ut. Det var rätt lustigt, jag observerade Emmy avsides göra ett försök att trösta Baby på följande originella sätt:
— Seså, var inte ledsen, tänk på mig, mig har ingen bedragit en gång!
Vi skulle sluta kl. 1 på kontoret, och då hade jag stämt Putte dit, för han ville ut och handla sedan.
När jag kom till byrån på morgonen, tyckte jag, att städet och herrarna skulle se på mig vad som hänt kvällen förut, och jag bävade för att möta chefen. Men han såg så fryntlig och obesvärad ut, att jag trodde han glömt alltsammans.
Nå, det märkte jag då, att han icke hade gjort. Hela förmiddagen kämpade vi en tyst och förtvivlad kamp, han ville gå vidare i texten, jag ville förhindra det, julfriden var tillräckligt omskakad ändå. Blir han inte bättre, kan jag omöjligt ha mina ringar på höger hand mera. Det gör för otäckt ont, när han lägger till med all sin styrka.
Klockan blev 1, och häradshövdingarna gick på slaget efter att ha tittat in i mitt rum, där chefen befann sig och önskat god jul med ett menande leende, som jag skulle velat slå dem för. Jag hade ju stämt möte med Putte, men
