71
den slarven dröjde, så jag tänkte gå ner och vänta i porten, för att bli av med chefen, det förstod jag inte var att tänka på.
Han vimlade omkring mig och fann på alla möjliga frågor att uppehålla mig med: vad jag skulle göra under juldagarna, om jag hade tänkt på någon present åt honom, om jag ville gå ut och gå med honom och slutligen om jag var nog löjlig att vara ond för föregående kväll.
Jag var nervös till det yttersta, då äntligen Putte anlände. Jag fick mössan av honom.
— Seså, min pys, hälsa på häradshövdingen! sade jag med hemlig glädje.
Det var pengar värt.
— Å, fan! sade han.
— Hur så? frågade jag.
— Var det han som skulle ha kavajen?
— Nej, men häradshövdingen, sade jag milt förebrående, kan man inte lita bättre på er med en julklappshemlighet?
— Ja, men han är ju stora karlen.
— Ja visst, sade jag, det är tolv år emellan oss, men han är så storväxt. Det är efter pappa.
Och så gick vi. Vad chefen tänkte vet jag inte. Tids nog får jag reda på det.
Putte skulle nödvändigt till Västerlånggatan. Jag ville inte alls dit, men han bara marscherade åstad, visslande, och när vi mötte någon
