80
kontor, och det är inte omöjligt, att hon fattar ömhet för reskontran och tar moderlig vård om bläckhornet och kontorspojken.
Det blev en het dispyt om kvinnans kallelse, jag fick ett par på min sida, men större delen emot mig, och slutligen spårade vi ur, och det blev litet ledsamt.
Dagen därpå kom Baby och berättade, att hon mönstrat leden och funnit, att min beräkningsgrund inte var så tokig.
— Jag är ju själv ett bevis på det, sade hon och satte ut munnen.
Hon har inte ännu övervunnit notarien, och han är förargad för att hon mankerade i bostonklubben och telefonerar två gånger om dagen till en annan.
Nästa dag kom hon med andan i halsen:
— Direktören vet alltihop; de har skvallrat!
— Vad säger han? frågade Eva och jag på en gång.
— Säger? Han säger ingenting, han bara går omkring och ler så infernaliskt, så jag tror, att om vi inte smäller sta med det första, ler han död på hela planen. Och när vi står och pratar och viskar i korridorerna, kommer han alltid förbi, alltid, dyker upp som ur jorden, och då ville vi helst dyka ned i den.
Så gick en dag igen, och Baby var icke på hushållsskolan, men när jag kom hem, låg den
