86
vi och krångel hade vi jämt med affärerna, och när det blev den första, hade jag ofta inte mer än 3:50 kvar att få ut på lönen, men vad för en humor vi höll jämt! Här var ett öronbedövande larm, ”mamman”, som nu är gift i landsorten, var ovanligt skicklig i att föra oväsen, och kärleken och förlovningen dämpade henne just inte. Vi kunde skratta om kvällarna, till dess vi måste sluta av överansträngning i de ädlare delarna, och det var inte bara en gång jag var så utpratad, att jag inte kunde kraxa.
— Det är inte underligt då, att du tycker det är tyst nu, sade jag.
— Underligt! Här går Baby omkring med bleka kinder och vida kjollinningar — —
— Undrar du på det, sade jag, som spårade en nyans av klander i rösten. Besviken i kärlek — —
— Vad var det också för en kärlek?
— Den första, Eva, sade jag. Vare det nog sagt. Och så är hon utan plats.
— Ja, det medger jag är allvarsammare. Är hon ute och letar nu igen, tror du?
— Ja, säkerligen, sade jag. Hon ger sig inte. Hon har satt sig i sinnet, att hon inte vill från Stockholm, fast hennes mamma skriver och vill ha hem henne till Oskarshamn eller var det är.
