93
förbindlig matdagskonversation med Emmy, som satt rädd och rak i en av de djupa länstolarna, medan Görel halvsov över en bok — förmodligen fästmannens doktorsavhandling — borta vid lampan.
Jag tyckte jag fick alltihop i halsen, och kände, hur blodet kom i kinderna. Nästa sensation var en nästan obetvinglig lust att ruska om moster och underrätta Görel om, att hon var ett fä.
Moster hälsade välvilligt, och jag såg, att hon tyckte jag kom lägligt. Det kunde inte skada, att jag fick se, hur hon gjorde gott i tysthet. Görel, som tydligen väntade fästmannen, såg ogenerat besviken ut. Jag tror att jag skulle sagt något oanständigt, om det inte varit synd om Emmy. Naturligtvis insåg hon inte situationens förfärliga ironi, men hon kände på sig, att jag fann henne spela en löjlig roll. Hon gick nästan genast. De ville ha mig kvar på te och fästman, men jag sade, att jag skulle gå på operan.
När Emmy och jag kom ut, tog jag henne under armen och sade:
— Jag önskar de ville bjuda mig ibland också. Men det här bryr vi oss inte om att berätta för de andra.
När jag hunnit till Gustav Adolfs torg, vaknade hos mig en brinnande lust att
