10
afgjordt varit emot förändringen, och det återstår att se huru de efter venstersegern i stortinget komma att ställa sig: om de fortfarande använda den gamla eller uppträda under en ny och, till en början, för alla okänd flagga. — Det torde häremot sägas, att förandet af den »rena» flaggan kan göras till en tvångssak, dels genom föreskrift till konsulerna att ej taga befattning med andra norska fartyg än de som föra denna, och dels genom direkt påbud till kaptenerna. Men det ena som det andra är lättare sagdt än gjordt. Ty hvad konsulernas (de norskfödde icke undantagne) förpliktelser och åtgöranden beträffar, så bestämmas dessa icke efter utseendet af flaggan, som fladdrar på masten, utan af konsulatstadgan och efter de förpassningar och andra skeppsdokumenter, som befälhafvaren medför och som styrka nationaliteten; och att tänka sig kunna utöfva en verksam kontroll öfver hvarenda skeppares hissande och nedfirande af den ena eller andra flaggan, är en absurditet. Han låter i det afseendet bestämma sig af sina sympatier och af sina fördelar. Om de förra kan icke resonneras, då de äro hvars och ens ensak, och äfven om fördelarne dömer hvar och en efter som förhållandena i hvarje särskildt fall te sig.
Det gifves blott ett sätt — men detta är också ofelbart — att från första stund framkalla en fullständig enhällighet bland alla norrmän för deras »rena» flaggas uteslutande användande både till lands och sjös (utom på krigsfartygen och fästningarne) samt derigenom förverkliga de skrämbilder, som nu uppmålas. Det är, om i Sverige, under anspråk på ett veto mot den norska lagen, utöfvades ett sådant tryck på unionskonungen, att lagen ej af honom till efterrättelse föreskrifves, eller om andra hinder läggas i vägen från svensk sida för dess trädande i kraft. — Huru sakerna då komma att gestalta sig och hvilka följderna skola blifva ej blott i Norge men ock för Sverige, detta förtjenar att mera kallblodigt undersökas än som hittills skett
