Sida:Norska Flaggfrågan.djvu/14

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

14

öfverlemnadt åt hvart och ett af rikena att för sin del, oafhängigt af det andra, afgöra[1]. — Genom samma konungabeslut faststäldes, som bekant, också den svenska flaggans unionsmärke.

I det faktiska är således här att bemärka: att såväl Carl Johan som Oscar I ha häfdat rätten att bestämma om flaggans utseende såsom ett regale, följaktligen liggande utom de resp. representationernas befogenhet att besluta om, — något som i Sverige heller aldrig någonsin ifrågasatts men hvaråt man i Norge alltjemnt tenderat;

samt att 1844 års k. resolution konstituerar en ömsesidighet i förevarande fall mellan de förenade rikena, hvilken såsom aftal måste anses förbindande för dem begge.

Förbindande, ja, — men för huru länge?

Man kan taga för gifvet, att särskildt norrmännen i sin belåtenhet med den k. resolutionen, utan att närmare reflektera öfver saken, förutsatte att den då införda flaggan skulle blifva deras lika länge som unionen bestod, och äfven i Sverige var den allmänna uppfattningen säkerligen — unionsregeringens alldeles bestämdt — densamma. Derför tänkte ingen på att införa någon bestämmelse om annan eventualitet. Detta måste beklagas, ty mycken osäkerhet och oreda i begreppen hade förekommits, om så hade skett. De unionela förbindelser i öfrigt, hvilka skapats genom ingångna aftal, gifva icke någon bestämd ledning, ty de äro sins emellan af olika slag. Å ena sidan ha vi haft t. ex. mellanrikslagen, i hvilket unionsdokument var uttryckligen föreskrifvet, huru förfaras skulle om och när dess förändring eller upphäfvande påkallades, så att derom behöfde icke hysas någon tvekan. Å andra sidan ha vi Riksakten, hvilken uppgjorts och formligen stadfästats under samverkan af unionskonungen, riksdagen

  1. Se härom Clason, Hist. sammandrag af unionsfrågans tidigare skeden, sid. 68.