låta en lag offentligen kungöras utan konungens namn och insegel, —— således för allt folket ordentligt påpekande, att denna underskrift blott är en formalitet, som mycket väl kan undvaras.
Hvilken är nu under dessa förhållanden flaggbeslutets laggiltighet i och för sig?
På denna fråga gifver Grundlovens § 111 ett svar, som icke kan bortförtolkas, huru mycket man än må bjuda till genom att ställa den i beroende eller underförståelse af andra stadganden. »Norge har rätt till att hafva sin egen handelsflagga», står det, och af denna rätt har stortinget gjort det bruk, som vi veta och som vi omöjligt kunna förhindra inom Norges territorialområde.
Det har emellertid från svenskt håll blifvit anmärkt, att den »så kallade norska flagglagen» (så har man betecknat den) i sjelfva verket icke skulle vara en lag, utan med orätt bära denna vilseledande benämning. Detta, dels på grund af dess tillkomst, då lagstiftningen inträngt på de kungliga prerogativens område, och sjelfva lagtexten dessutom genom otydlighet och ofullständighet i formulering icke motsvarar det statsvetenskapliga begreppet af lag; dels på grund af sättet för dess kungörande, i det den skulle blifvit endast publicerad, men icke promulgerad.
De bevis, som framlagts för dessa påståenden, röja otvifvelaktigt skarpsinnighet i uppsökandet af skäl för en förutfattad mening, men näppeligen äro de afgörande i sak. Ty de (norskt) grundlagsenliga formerna för beslutet äro, som vi sett, iakttagna, och konungen, som sjelf bör vara bästa domaren om hvad hans öfverhöghetsrätt kräfver i princip och tillämpning, har förklarat sig emot detsamma hafva ingenting af denna anledning att anmärka; han har ock uttryckligen anbefalt beslutets kungörande »såsom lag». Hvad som
