läggas från svensk sida mot dess fullständiga erkännande och tillämpning för norska fartyg (om andra är ej fråga) i utländska hamnar?
Detta är en annan fråga att undersöka.
IV.
Sveriges rätt.
För att i denna eller dessa frågor komma till den klarhet och reda, hvilken för alla parter och från alla synpunkter är lika önsklig och nödvändig, är det alldeles oundgängligt, att man först och främst låter alla personliga tycken bortfalla. Här är en rättsfråga att närmast afgöra samt i omedelbart samband dermed en politisk intressefråga att afväga, och äfven denna senare är af så stor vigt, att det icke går an att låta känslostämningar, i form af sympati eller aversion, spela in i den rationela pröfningen. Ännu mindre, naturligtvis, får sådant ske i sjelfva rättsfrågan. Och om under sakens föregående behandling man på ena sidan om Kölen tagit och fortfarande tyckes vilja taga såsom sjelfklara saker, onödiga att ens diskutera, de former, i hvilka den juridiska rätten och det politiska intresset ingjuta sig, ligger häruti intet skäl för oss på andra sidan gränsen att förfara på samma sätt.
I Norge drifves från åtskilliga håll den satsen, att lagen af den 10 December 1898 har utan vidare sin fulla rättsliga giltighet, icke allenast inom Norges eget område, men äfven utom detsamma, så att någon notifikation till Sverige icke är behöflig. Huruvida äfven norska regeringen står på denna ytterlighetsståndpunkt må lemnas derhän. Man har dock åtminstone haft skäl att misstänka det till följd af den omständigheten, att ingen officiel notifikation om lagens antagande och kungörande hittills ingått till unionela
