förändringar i den gemensamma konsulatstadgan af 4⁄11 1886 och den deraf föranledda instruktionen af 1⁄7 1887, som den nya lagen kan göra behöfliga. Lika litet kan han i officiel väg bringa flaggförändringen till främmande makters kännedom och utverka deras erkännande deraf. Detta sista är icke en blott och bart courtoisie-sak, utan har en ganska reel vigt och betydelse, ty det sammanhänger med afslutade och ännu gällande traktater med en del utländska makter, hvilka icke känna till något annat konungarike Norge än det med Sverige förenade. Det är, såsom en framstående norsk författare (Aubert, »Det norske Handelflag», anf. af Rydin) bemärker, dessa traktater (i förening med det gemensamma konsulatväsendet och mellanrikslagarne med Sverige) som Norge haft att tacka för sin handelsflottas uppblomstring; denna hade från 69,000 kommersläster 1814 sjunkit till 54,000 1824, men har sedermera som bekant, och just genom nyss nämnda förhållanden, alltjemt stigit till sin närvarande ansenliga utveckling. Detta är också en sida af saken, som väl förtjenar att beaktas bättre än som af stortinget skett.
Naturligtvis inser norska regeringen mycket väl nödvändigheten af supplementära bestämmelser, men när den icke desto mindre, såsom uppgifves, har under två tredjedels år och än i dag, då blott en kortare tid återstår innan den nya lagen skulle [den 10 December 1899) träda i kraft, underlåtit att insända det officiela meddelandet, så kan icke antagas, att detta förorsakats af glömska, slarf eller liknande försummelse, utan det har varit fullt beräknadt. Man har förmodligen velat derigenom gifva ännu ett memento, att lagen endast angår Norge, men icke kommer Sverige eller ens unionen vid. Indredepartementet skickar konsulerna och andra vidkommande ett exemplar af denna lag likasom af alla andra, och dermed basta ...
Det förekommer emellertid i sjelfva lagtexten ett litet ord, som ensamt skulle vara tillräckligt att
