22
kullkasta denna praxis, äfven om ej andra skäl förefunnes. Der står nämligen i § 2, att »det i § 1 bestemte Flag skal benyttes paa Handelsfartöier, naar de i udenlandsk Havn önsker at erholde Beskyttelse og Bistand af Gesandtskaber, Konsuler eller Handelsagenter.» — Men att K. M:ts beskickningar i utlandet höra uteslutande under utrikesdepartementet och således icke kunna från annat håll mottaga några som helst förhållningsordres, det torde vara en och hvar veterligt — ehuru norska regeringen förbisett det.
Behöfligheten af åtskilliga åtgärder för lagens effektivitet måste för norrmännen i allmänhet vara klar och tydlig. Men när de icke göra någonting för att framkalla åtgärdernas åvägabringande, utan nästan tyckas motverka det, så är väl sjukan den, att de för den välsignade principens skull icke vilja hafva saken dragen under den unionela konseljens afgörande, utan antaga att de nödiga åtgärderna kunna vidtagas på administrativ väg. Hvilket dock är omöjligt.
Men, när den unionela konseljen kommer tillsammans, hvad så i sakens realitet? I hvilken riktning bör man tänka sig att konungens svenske rådgifvares till- eller afstyrkanden beträffande lagens allmängiltighet skola gå? Föreligger här ett sådant fall, då det strängt juridiskt rätta och det politiskt statskloka på något sätt behöfva komma i delo med hvarandra?
När den svenska opinionen i flaggfrågan så godt som uteslutande hållit sig till 1844 års k. resolution, så har den på sitt vis tagit hela saken lika enkelt, att ej säga lika ensidigt, som den norska opinionen i afseende på den 111:te grundlagsparagrafens allena saliggörande verkan. Jemför man opartiskt de begge synpunkternas karakter, så låter det sig ej gerna förnekas, att den norska hvilar på en mera oantastlig grund än den svenska; den är äldre i tiden och den står på grundlags botten, som är fastare än ett
