alltför orimligt; det är på de politiska man tänker. Och dessa skulle blifva af olika slag, påstås det.
Det är först och främst en moralisk skada, — hvilket härvidlag blefve detsamma som en politisk, — Sverige skulle komma att lida i verldens ögon genom att norrmännen »uppsade bekantskapen». Detta påstående, som, enligt sin natur, icke kan bevisas, kan också här gerna lemnas åsido, i synnerhet efter hvad som redan i det föregående sagts derom. Och till sällskap på färden till glömskan kan det få talet om den skada, som stortingsbeslutet innebär för Sverige i vår egenskap af »borgesman för unionen». De förpligtelser, som de förenade rikena i någon riktning ega eller iklädt sig gentemot utlandet, ha veterligen icke från något håll ifrågasatts att brytas, och att så icke skall ske, derom kan man nog lita på att vår regering drager försorg. Någon borgen i öfrigt, det ena för det andra, ha de förenade rikena icke iklädt sig gentemot utlandet, men skulle uttrycket fattas af någon (och det kan ju hända att det blifvit med flit valdt för att framkalla missförstånd) på det sättet, att det ena riket skulle stå i en viss garanti för t. ex. det andras kredit, då är det temligen gifvet, att det ej blifver Sverige men Norge, som förlorar på om i någon måtto förtroendet skulle minskas.
Hela detta resonnemang och allt öfrigt ordande om den allvarliga rubbning i unionsförhållandet, som stortingsbeslutet innebär eller hotar att medföra, hvilar för resten på ett enda stort — medvetet eller omedvetet — missförstånd. Ty låt än vara, att i beslutet låg en tanke hos unionsfienderna i Norge att härmed bryta väg för andra, mera positiva åtgärder i upplösningsriktning, så är detta det första schackdraget realiter ganska betydelselöst. Att således, såsom nu göres, tala om att »unionen är hotad i hjärtat», att »ett grundskott» riktats deremot o. s. v., o. s. v. förefaller mera såsom agitationsfraser än annat.
