26
Man säger, att om konungamakten och Sverige nu »gifver efter», så skall det norska modet stiga till nya attentat, stiga i samma proportion som vår motståndskraft deremot försvagas. Och, säger man vidare, det nästa steget från Norges sida blifver att, med åberopande af prejudikatet i flaggfrågan, låta stortinget besluta om egna konsuler, derefter om egen utrikesminister, samt slutligen om unionens upplösning. Och samtidigt härmed skall i Norge med alla medel drifvas en våldsam agitation för att bringa Sverige till att borttaga unionsmärket ur vår flagga, efter det att man snart skall ha kommit underfund med det kolossala missgreppet och den förfelade effekten af den nu antagna flagglagen. ....
På detta sista är ej behöfligt att spilla ett enda ord till svar vidare, än att om den norska separatistpressen och vensterledningen vilja roa sig med att skjuta bort sitt krut på detta sätt, så må det stå dem fritt. Effekten deraf blifver ett brakande bom.
I fråga om en utskiftning af det hittillsvarande ända från 1814 bestående gemensamma konsulatväsendet hör man allehanda märkvärdiga och storordiga påståenden i denna tid framläggas, dock hufvudsakligen resumerande sig, såsom i det ofvanstående sagts, deruti att flagglagsbeslutet skapar ett prejudikat för den från norsk sida afsedda afvecklingen.
Nej, det förhåller sig icke så.
Flaggfrågan har genom § 111 i Grundloven en alldeles exceptionel ställning; den kan, helt enkelt, icke rättsligen afvisas, utan måste, så snart som dermed i stortinget grundlagsenligt förfarits — hvilket ock skett — leda till en gifven utgång. Konsulatfrågan åter saknar alla liknande betingelser, i det att hvarken Norges Grundlov eller riksakten eller något annat unionelt aftal öppnar den ringaste möjlighet för ettdera riket att på laglig väg ensidigt bryta gemensamheten. Det enda sätt, hvarpå sådant kan ske, är genom en af
