Sida:Norska Flaggfrågan.djvu/27

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
27

begge ländernas representationer ingången vänlig öfverenskommelse, hvilken bekräftas af unionskonungen i vederbörlig ordning. Om och när en sådan öfverenskommelse möjligen kan befinnas önsklig och underhandlingar derom ifrågakomma att inledas, är en sak för sig, hvilken icke på något sätt hör hit och som derför icke alls är någon anledning att här undersöka eller inblanda.

Allt hvad som nu har sin opportunitet att i detta sammanhang framhålla, det är lättsinnigheten — för att använda ett mildt uttryck; man skulle annars, åtminstone för somligas vidkommande, kunna säga försåtligheten — i de insinuationer om ej allenast bristande statsklokhet, men rent af bristande fosterlandskänsla, som utslungas mot de konungens svenska rådgifvare, hvilka antagas vara böjda för tillstyrkande af flagglagens fullgiltighet. Utan att skrifva dessa beskyllningar mera än undantagsvis på den uppenbara illviljans räkning, och gifvande det rum som vederbör åt fåkunnigheten och oförståndet hos somliga, men jemväl åt den missledda fosterländska känslan hos andra, kan man icke tillbakahålla sin förvåning öfver menniskors oförmåga att i politiken låta detta vara detta. Ty just det att icke i oträngt mål och från en rättsligt och praktiskt ohållbar ståndpunkt förfäkta en mening, hvilken ofelbart måste leda till en unionskonflikt, just detta skänker en flerdubbel styrka åt det motstånd, som skall resas, om så behöfs, mot direkta angrepp på unionsbandens grundvalar eller organ, när dessa angrepp sakna allt stöd af lag. Flaggsakens vedersakare upprepa ofta, att det som är rätt aldrig kan vara oklokt. Alldeles efter bokstafven får väl satsen i sin allmänlighet ej tagas i politiken; men i det fall, som här föreligger, må man gifva den sitt fulla erkännande: När norrmännen hafva rätten på sin sida, bjuder också klokheten att icke sätta sig emot den och emot dem.