Sida:Norska Flaggfrågan.djvu/31

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
31

lika lätt eftertanke icke tyckas rygga tillbaka för att inkasta vårt land — den våldsamma brytningen af unionsbanden! För att tala rent ut, ehuru orden äro svåra att nedskrifva, krig på den skandinaviska halfön mellan dess tvenne under snart ett sekel förenade folk ...

Man bör aldrig leka med elden, lika litet som man bör måla den onde på väggen. Detta är icke heller afsikten att göra här, endast att uttrycka förvåningen öfver den lättfärdighet, hvarmed annars både förståndiga och utan all fråga fosterlandsälskande män i ögonblickets yrsel blindvis rusa fram, riskerande att tillintetgöra — och af hvilken anledning! — en statsunion, som, säge hvad man vill, skänker vår tillvaro en trygghet, hvilken intetdera folket dessförutan skulle uppnå. Ämnet är alltför pinsamt att närmare utveckla, och det må ej heller här ske; endast framhållas att hvad som gör risken så stor, det är själfva den tydliga omedvetenheten om allvaret i det höga spel som spelas, en omedvetenhet, som framträder icke blott hos den stora mängden, utan ock hos dem, som sjelftaget gjort sig till ledare för agitationen. Men blindheten och omedvetenheten skapa icke ansvarslöshet, hvarken för de närmast liggande farorna eller för de framtida följderna, äfven om vi härvid endast tänka på de stora makternas påtvingande af sitt förmyndarskap i norden, samt bortse från de olyckor af tusen slag, som kunna förestå, men om hvilka vi i vår långa, fredliga ro ej kunna göra oss en föreställning ...

Skall en gång en sådan kris vara oundviklig, må det då åtminstone icke vara vi, som inför oss själfva, inför samtiden, inför historien skola bära det tunga ansvaret att ha framkallat densamma, likasom, dess bättre, det icke är vi som ha att förebrå oss den första brytningen af den moraliska enhetens band mellan halföns brödrafolk. Svenska folket vill icke komma i ett fiendtligt förhållande till Norge, och säkerligen icke heller