32
massan af norska folket till Sverige. Men — låtom oss på begge sidorna undvika denna lek med elden.
Och särskildt låtom oss svenskar, för allt hvad heligt är, icke på så osäkra och långsökta grunder som de, hvilka andragits mot flagglagen, göra oss skyldiga till ett uppträdande, som vore värre än ett fel.
Ty så skall det dömas, ej blott af kommande släkten inom vårt eget land, hvilka bittert skulle få sota för förvillelsen, utan — ännu mera — det skall dömas så af oss själfva, af hela vårt folk, när stundens yra gått förbi.
Så skall det också dömas af den samtid, som utanför våra gränser med aktning och, öfvervägande, med sympati följer vår sträfvan att genom fredlig id rycka fram ur vår långvariga obemärkthet. Med ömkan af desse. Men med skadeglädje kanske af andra, som icke ogärna skulle se, att äfven den stora norra europeiska halfön blefve ett nytt »Europas oroliga hörn».
⁎
Det är i år, det är i dessa dagar, tiden för de nya valen. Den skada, som rikets i sann och omfattande mening samhällsbevarande ändamål skulle kunna taga genom den brandfackla, som inkastats i vårt politiska lif, skulle kunnat blifva oberäknelig. Men lyckligtvis finnes ett hjelpmedel deremot, det är den rättskänsla och klokhet, som i alla tider utmärkt svenska folkets kärna. Mot denna klippa skall agitationens böljesvall bryta sig och upplösas i skum.
Det skall icke lyckas den att förvända synen i afseende på hvad rättvisa och klokhet bjuda från vår sida i norska flaggfrågan.
