då skall anblicken af det välkända märket i den svenska handelsflaggan snarast ingifva den tanken, att Norge icke har rätt vidare att åberopa sig på den ställning och de förmåner, som unionsflaggan indikerade. Äfven den föreställningen skulle väl vid närmare efterhörande beriktigas, men den ligger i alla fall närmast till hands. De, hvilka göra sig mödan af mera djupgående efterforskningar, skola ock helt visst snart få reda på rätta sammanhanget och, opartiska såsom de få antagas vara, bedöma det norska tilltaget efter förtjenst.
Nu må man icke härvid invända, att den norska handelsflaggan visar sig mycket mera i främmande hamnar än den svenska. Den gör det, sant nog, i synnerhet på en del aflägsna platser och farvatten i andra verldsdelar, men der har saken i och för sig liten eller ingen betydelse, ty hvarken är det troligt att det goda folket borta i t. ex. Chile, Zanzibar eller Canton taga notis om den norska flaggstriden eller att det deraf drager några slutsatser, som för oss skulle kunna vara menliga, hvilket för resten, om det skedde, kan vara oss ganska egalt. I de europeiska hamnarne åter visar sig den svenska flaggan med unionsmärket tillräckligt ofta och har ett så godt anseende, att den norska separatflaggan icke lärer förmå rubba detsamma eller vanställa de existerande förhållandena. Vi äro der temligen jemnspelta.
Allt detta är för öfrigt sagt under antagande att alla de norska handelsfartygen komma att segla under den s. k. rena flaggan. Men detta är långt ifrån afgjordt. Sjelfva lagen af den 10 December 1898 föreskrifver endast, att den nya flaggan skall användas på handelsfartyg »när de i utländsk hamn önska erhålla beskydd och bistånd af gesandtskaper, konsuler och handelsagenter» — hvilket ju ytterst sällan inträffar. Annars står det dem fullkomligt fritt att handla efter eget behag. Nu är det också bekant, att bland flertalet af norska skeppsredare och fartygsbefälhafvare stämningen
