den utan att yttra sig om stortingets adress, så vida som den rör underhandlingar med Barbareskstaterna och således måtte betraktas såsom en sak af diplomatisk natur, hemställde, att efter stortingets önskan må medgifvas norska skepp att nyttja svensk flagga, där turkiska sjöpass behöfdes, och på alla öfriga farvatten tills vidare norsk flagg, biföll konungen denna Indstilling genom resolution af d. 4 mars 1816 och bestämde för öfrigt, att stortingets andragande och regeringens Indstilling skulle tillställas statsministern för utrikes ärenden, »på det att det som var af nöden, kunde blifva taget under öfvervägande och iakttaget».[1]
Något konstitutionsförslag angående kofferdiflagga blef icke framstäldt till stortinget år 1818,[2] som på uttrycklig ansökning mottog meddelande om, att de vid 1815 års storting ifrågasatta underhandlingar icke hade kunnat inledas, och antog en ny adress d. 18 september 1818 med begäran om att konungen så snart som möjligt ville inleda underhandlingar om erkännandet af en särskild norsk kofferdiflagga, viljande norska folket använda allt hvad skäligt och möjligt vore för att bestrida de erforderliga utgifterna. Då emellertid norska regeringen, som — i samband med konungens beslut den 26 oktober, att tills vidare norska fartyg, som så önskade, skulle få på aflägsnare farvatten i stället för den svenska och på närmare i stället för den norska nyttja den unionella flaggan, dock utan tunga och stjärtar, — fått uppdrag att låta anställa undersökningar, huruvida norska statskassan vore i stånd att utreda de för underhandlingarnas inledande nödiga penningemedel, den 4 december 1818, upplyste, att statskassan ej för
