för den norska flaggans utseende med den ändring, som af unionstecknets insättande efter K. Res. den 20 juni 1844 betingades.
Som flaggföringen äfven på de aflägsnare farvattnen borde ordnas på ett mera stadigvarande sätt, afgaf konungen i sammansatt statsråd den 17 juli 1821 en resolution, hvari befalldes, att alla norska och svenska handelsskepp skulle nyttja den i 1818 års resolution omförmälda unionsflagg (d. v. s. unionsörlogsflaggan utan split och tunga); och skulle de kungliga krigsskeppen icke taga under sitt beskydd de norska eller svenska fartyg, som i något farvatten på andra sidan om Kap Finisterre så väl i Medelhafvet som i de västliga och sydliga oceaner samt i det Indiska hafvet icke uteslutande förde den för bägge rikena bestämda unionsflagg; och hade order utgått därom, att cheferna på kungliga krigsfartyg skulle anhålla så väl norska som svenska fartyg, hvilka efter den 1 juli 1822 i dessa aflägsna farvatten förde annan flagg, än den för båda rikena befallda unionsflagg. Äfvenledes skulle det vara förbjudet alla svenska och norska konsuler i dessa farvattens hamnar att på något sätt bistå skeppare eller manskap på de fartyg, som ej förde unionsflagg, hvaremot det skulle vara bägge rikenas skeppsredare tillåtet att vid segling i närliggande hamnar, nämligen i Östersjön, Nordsjön och Västerhafvet intill Kap Finisterre, nyttja antingen unionsflaggan eller hvartdera rikets handelsflagga. Som emellertid blott för Norge blifvit genom 1818 års resolution bestämdt unionshandelsflaggans utseende, så blef i sammansatt statsråd den 14 januari 1822 fastställdt, att de förenade rikenas gemensamma handelsflagga skulle vara den unionella örlogsflaggan med iakttagande af den vanliga skillnaden mellan
