20
örlogs- och handelsflagg (utan split och tunga), men att skeppare på svenska och norska handelsfartyg, som borde vara försedda med algierska sjöpass, skulle, när de seglade på denna sidan Kap Finisterre i farvatten, där kapare från Barbareskstaterna kunde väntas, för egen säkerhets skull nyttja unionshandelsflaggan, hvilken för öfrigt enligt resolutionen den 17 juli 1821 stode dem öppet att, där de så önskade, föra vid alla tillfällen. Genom resolutionen den 16 sept. 1825 blef befaldt att bruka unionsflaggan ej allenast i aflägsnare farvatten utan äfven i aflägsnare hamnar. Ett förslag på 1827 års storting att åter upptaga flaggfrågan förföll.
Sedan Barbareskstaternas makt blifvit bruten med Algiers eröfring af Frankrike 1830 samt Tunis och Tripolis kommit i ett närmare förhållande till Turkiet, begärde stortinget 1833 hos konungen att till 1836 års storting skulle meddelas de hinder, som ännu mötte för flaggans frihet, samt beräkning af det penningeanslag, som vore af nöden för att grundlagens bud och nationens önskan blefve uppfyllda. Utrikes ministerns utlåtande inhämtades. Detta afgafs den 8 maj 1835, men inskränkte sig väsentligen till att säga, att hindren tills vidare kvarstodo. Då emellertid till norska regeringens kunskap kommit, att afgiften till Tunis och Tripolis så godt som upphört, och den ansåg, att ej det kunde kosta så mycket att få en traktat med Barbareskstaterna, som nu hufvudsakligen utgjordes af Marokko, begärde den att få nya upplysningar. Utrikes ministern yttrade sig med anledning däraf den 25 januari 1836 och framhöll, att redan det officiela inledandet af nya underhandlingar och meddelandet om att norska skepp alltsedan 1814 begagnat sig af förmåner, som genom traktaten förbehållits Sverige, torde komma att väcka nya anspråk, hvaraf
