Sida:Norska Flagglagens Rättsliga Betydelse.djvu/22

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

22

Denna stämning fick äfven sitt uttryck i en motion af kristianiarepresentanterna (höjesteretsassessorerna P. Holst och J. H. Rye samt höjesteretsadvokaten S. A. W. Sörensen och artillerikaptenen Herman Foss) med förslag att fastslå handelsflaggan af 1821 genom lag, hvilket af konstitutionskommittéen godkändes, enär flaggans bestämmande genom en blott resolution innebure en formell oegentlighet, och föreslogs därjämte, att bestämmelser skulle vidtagas om denna flaggas användande på alla haf inom 2 år, hvarjämte tillstyrktes, att erforderliga utgifter skulle bestridas af öfverskottsmedlen.[1] Sedan ett sammankalladt urtima storting sammanträdt den 15 oktober och funnit underhandlingar med Barbareskstaterna vara obehöfliga, ingick det till konungen med en adress den 23 januari 1837, hvari det anhöll hos norska regeringen om åtgärders vidtagande för att få häfda de hinder, som vore en följd af resolutionen den 17 juli 1821 m. fl. Efter att det i sammansatt statsråd afgjorts, hvar frågan skulle handläggas, upphäfde konungen genom K. Res.

  1. Clason sid. 43.