och konsulat, samt andra gemensamma utgifter, äfvensom beträffande det förhållande och det sätt, på hvilket hvartdera riket skulle medverka till det gemensamma försvaret.[1]
I den unionskommitté, som sammanträdde den 18 sept. 1839—25 maj 1840 och som efter ombyte af medlemmar — hvarvid från Norges sida inträdde »mannen från 1836, 1837, odelstingspresidenten 1833—1845», Herman Foss —, var samlad den 4 okt. 1841—15 jan. 1842, hade vid det första sammanträdet örlogsflaggan blifvit ett af de första ämnen, som inom unionskommittéen blef föremål för öfverläggning, hvarvid alla norska medlemmar gingo in på den ordning angående handelsflaggan och örlogsflaggan, som sedermera kom till stånd 1844, icke blott emedan detta var villkoret för tillslutning från Sveriges sida, utan äfven därför, att de funno saken i och för sig riktig. I det förslag till
- ↑ I afseende på den norska regeringens uttalande i frågan den 14 februari 1837 uttalade 1839 års stortings konstitutionskommitté sitt ogillande af att flaggfrågan kunde afgöras genom blott kunglig resolution. I afseende på de diplomatiska och konsulatutgifterna var den angelägen, att kommittéens värf icke skulle så missförstås, att det skulle anses såsom bestämdt gifvet, att rikenas utgifter i detta stycke alltid och nödvändigt skulle föras och bestyras under ett. Men dessa anmärkningar föranledde icke till någon stortingets åtgärd. Till att intaga en afvaktande hållning af hänsyn till unionskommittéens tillsättning tillstyrktes ock stortinget af dess traktatkommitté, som behandlat stortinget förelagda traktater från och med 1829. I formelt hänseende gjordes anmärkning mot det förhållande, att de för Norge afslutats genom ämbetsmän, vanligen utrikesministern, hvilka icke voro underkastade konstitutionell ansvarighet. Norges grundlag innehöll visserligen icke uttryckliga bestämmelser i saken, men meningen ansågs ju ha varit, att dessa saker skulle kontrasigneras af norske statsministern. Resolutionen af d. 13 april 1835 tillfredsställde ej Norges anspråk på garantier vid de diplomatiska sakernas handläggning. Äfven anmärktes däremot, att i flera traktater användts aftryck, så t. ex. »konungens af Sverige och Norge regering», »svensk-norska fartyg», »svensk-norska flaggan» o. s. v., uttryck genom hvilka Norge direkt eller indirekt nämndes icke såsom ett själfständigt med Sverige förenadt rike, utan såsom en i ett hänseende med förstnämnda rike sammansmält stat. (Jfr Clason a. st. sidd. 53, 54.)
