28
man att sedan Karl Johan vägrat samtycke till norska regeringens Indstilling 1842, ingenting åtgjordes under
ställning. De förenade rikenas gemensamma vapen skall bestå af en i tvenne lika delar skiftad sköld, hvaraf hälften till höger upptages af Sveriges rikes och hälften till vänster af Norges vapen. Öfver hvardera hälften anbringas en sluten konungakrona». Uti detta yttrande, hvilket bör hafva sitt intresse för dagen, såsom afgifvet af »mannen från 1836—1837», uttalade han sina tankar om flaggfrågans betydelse och unionella beskaffenhet samt för dess formella handläggning och afgörande. Han ansåg otvifvelaktigt, att »stadgandena i den norska grundlagens § 111 höra till föreningsvillkoren och följaktligen böra upptagas i den nya föreningsakten». Stadgandena i § 111 »äro fullkomligt öfverensstämmande med och tillämpningar af § 1 så väl i N. G. som i R. A. och den föreslagna föreningsakten». Han delade med samtliga kommittéens medlemmar den åsikt, »att det tillkommer konungamakten att bestämma unionsflaggan», hvilket vore en följd däraf, att han ansåg ett sådant stadgande blott såsom en nödvändig åtgärd för verkställandet af de unionella hufvudföreskrifter, som innehållas i N. G. § 111, en åtgärd, som till följd af sin beskaffenhet måste hänföras under den verkställande maktens befattning, enär den icke genom något stadgande är tillagd någon annan statsmakt. Införandet i föreningsakten af de hufvudföreskrifter, som redan genom föreningens stiftande äro fastställda för unionsflaggan genom § 111 och jämväl omfatta unionsvapnet, och som rätteligen äro gjorda gällande och verkställda genom kungliga besluten den 20 juni 1844, bör ej kunna jäfvas med den invändning, att till hvad som en gång och riktigt är verkställdt, behöfves inga hufvudföreskrifter i föreningsakten, enär hvad som är behörigt stadgadt genom kungligt beslut, kan också behörigt ändras på samma sätt. Men om denna § i anseende till de däri innehållna stadgandenas ofullständiga och mindre tydliga beskaffenhet kan uttydas på olika sätt, så kan man tänka sig, att »inom tidernas lopp kunna härflyta skiljaktiga meningar om unionsflaggans och unionsvapnets beskaffenhet. Enhvar inser emellertid vikten och nödvändigheten af stadga i de yttre tecknen, hvarigenom de två förenade konungarikena inför Europas ögon framställa sin förening under en konung så väl, som sin inbördes sidoordnade ställning samt hvartderas särskilda nationalitet och själfständighet».
Kommittéens öfriga norska medlemmar, Mansbach, Falsen och Erikssen, hvilka jämte Warberg ej ansågo, att efter konungens beslut den 30 juni något borde införas om flagga och vapen i förslaget till föreningsakt, förklarade, att de alla vore af den tanken »att det tillkommer K. M. att bestämma, så väl hvad som i de förenade rikenas flaggor skall antyda unionen, som sammanställningen af rikenas särskilda vapen i det gemensamma unionsvapnet, under iakttagande af hvad hvartdera rikets erkända själfständighet och den däraf härrörande sidoordnade ställning rikena emellan i dessa hänseenden fordra». Då nu blifvit föreslaget af öfriga medlemmar att speciella stadganden angående hufvudgrundsatserna för ifrågavarande föremål,
