30
protokollet, att utrikesministern gjort honom uppmärksam på nödvändigheten att bestämma det vapen, som han ville bruka såsom båda de förenade rikenas konung, och ålade konungen med anledning deraf unionskommittéen, som då var samlad, att skyndsamt inkomma med förslag, dels rörande norska riksvapnets anbringande i svenska mynt och svenska ämbetens sigill samt antagande af ett för Sverige och Norge gemensamt riksvapen och dels om unionsflaggans beskaffenhet. Unionskommittéen inkom med yttrande redan den 19 mars, hvari kommittéen hemställde om antagande af ett gemensamt unionsvapen. I fråga om örlogsflaggan slöt sig kommittéen till förslaget om skilda flaggor med unionsmärke, hvilket äfven skulle anbringas i handelsflaggan, liksom i örlogsflaggan, och hade detta af de svenska medlemmarne gjorts till villkor för en med Sveriges olika norsk örlogsflagga. De norska medlemmarne voro äfven dertill benägna, då de icke funnit dess antagande stå i strid med N. G. § 111, enär denna blott bjöde, att Norge ägde rätt att hafva sin egen kofferdiflagga samt denna rätt härigenom icke åsidosattes, enär flaggan med unionstecken lika fullt blefve Norges egen flagga, som ingen annan nation hade rätt att bruka.[1] Detta betänkande blef af norska regeringen tillstyrkt den 10 april, med det undantag, att den tillstyrkte i afseende på unionstecknet att, i stället för det af unionskommittéen ingifna förslag om att såsom sådant skulle upptagas båda rikenas vapen, föreslogs den sammansättning af färger som blef antagen. I afseende på örlogsflaggan förklarades, att N. G. § 111 ej lade något hinder för den föreslagna anordningen — unionstecknet vore nog för att beteckna
- ↑ Aubert a. st. sid. 59.
