handelsfartyg, för att i utländsk hamn hunna påräkna skydd och biträde af Kungl. Maj:ts beskickningar och handelsagenter från och med nästkommande års början denna nya flagga anlägga.
Att denna i Svensk Författningssamling n:r 29 innehållna resolution, ställd till unionskommittéen, varit en för båda rikena gemensam resolution och ej en för Sverige, och en för Norge, visar sig däraf att under samma dag utfärdades samma resolution, återgifven på norska språket för Norge, hvarvid bör särskildt märkas, att ordställningen i båda är lika, i det Sverige nämnes framför Norge, hvilket ej skulle skett så snart efter konungens kungörelse angående titulaturen i rent norska skrifvelser, om detta konungens beslut ansågs hafva enbart rört Norge, och ej båda rikena gemensamt. Presidenten i 1845 års storting framförde vid företrädet hos den kungliga familjen ett af stortinget förut antaget tal, hvari yttras, att redan äro de väsentliga stötestenarna, som lade hinder i vägen för det förtroende mellan brödrafolken och den tillfredsställelse med föreningen, som utgjorde dennas säkraste grundval, genom Hans Maj:ts rättfärdighetskänsla och kraft röjda ur vägen, och under deras från forntiden bevarade tecken och färger hade norska folket jublande välsignat hans namn. Och att icke något skett, som man fann stridande mot grundlagen, visar sig af stortingets förhållande vid behandling af protokollkommittéens betänkande, hvilket innehöll den anmärkning, »att handelsflaggan rimligtvis komme att åter blifva föremål för lagstiftning och örlogsflaggan likaså blifva bragt å bane under framtida förhandlingar om en ny föreningsakt».
Det af unionskommittéen afgifna betänkande den
4 nov. 1844, föranledde norska regeringen att afgifva
