unionstecknet. Det är emellertid en annan synpunkt, som förtjänar ännu större vikt i denna förbindelse. Visserligen är det så, att vi icke behöfva hafva flera folkrättsliga förhållanden gemensamt med Sverige än hvad som rör krig och fred. Efter grundlagen är det icke nödvändigt.[1] Men unionen har haft sin utveckling; det gemensamma konungadömet och hvad därtill hörer har i lifvet framkallat större fællesskap än i lagen.» Från 1814, säger Aubert, hafva rikena haft samma konsuler, och har under tidernas lopp detta »fællesskap» blifvit utsträckt till traktater, särskildt med hänsyn till handel och sjöfart, och det har sedan 1814 afslutats 80 sådana (om ock i dem kunna finnas artiklar, som äro särskilda för Norge och särskilda för Sverige), gemensamt för de båda rikena, ett förhållande som varit fördelaktigt för båda. Att det varit fördelaktigt för Norge, därpå hafva vi slående exempel i norska handelsflottan, som sedan den sjunkit från 69,000 kommersläster 1814 till 54,000 år 1824, därefter ideligen ökats till följd dels af mellanrikslagarna med Sverige 1825, 1827, som öppnade de svenska hamnarna för de norska fartygen med lika rättigheter som för de svenska med undantag till en början af kustfarten och farten på särskilda aflägsna världsdelar, och dels af traktaten med Storbrittannien 1826, hvarigenom norska fartyg behandlades lika med svenska i afseende på införsel från Sverige. Ett annat exempel är 1865 års handels- och sjöfartstraktater med Frankrike, hvarvid den för Norge viktiga
- ↑ Detta står för Auberts räkning, ty enligt R. A. § 4 äger unionskonungen eller om man så vill enligt § 1 konungen öfver det med Sverige förenade Norge att dessutom sammandraga trupper, ingå och upphäfva förbund, affärda och emottaga sändebud för de båda förenade rikena såsom en enhet, hvilket bekräftas af 4 § mom. 2 i samma riksakt, der denna enhet benämnes »staten».