i ett af de båda rikena väckta frågan om ändring af den för båda rikena gemensamma eller ömsesidiga förpliktelse, som innebäres i konungens beslut, höra under unionskonungens pröfning såsom sådan, innan den lag, som kommit till stånd i det ena riket, beredes verkställighet genom båda rikenas gemensamma ämbetsmyndigbeter, ja man kan tillägga pröfning i sammansatt statsråd, hvilket ock skedde den 20 juni 1844, oaktadt norska regeringen hemställde, att handelsflaggans bestämmande måtte ske i hvartdera rikets särskilda statsråd. Aschehoug har också i sin Nordiska statsrätt i § 3 under rubriken »fællesinstitutioner och rättsförhållanden» hänfört rikenas flaggor, och han säger om Resol. den 20 juni 1844, att genom densamma saken är så ordnad, att hvartdera riket har sin särskilda flagga, försedd med unionsmärke, hvilken är både örlogs- och kofferdiflagga; och i fjärde bandet af Marquardsens Handbuch des Staatsrechts der vereinigten Königreichs Schweden und Norwegen Kap. 3 Vereinigung zwischen Schweden und Norwegen, »Ihre auswärtigen und gegenseitigen Angelegenheiten § 12», hänför han under rubriken Krigs- und Handelsflagga nämnda resolution såsom ordnande denna angelägenhet.
Aubert i sin afhandling utgår från samma uppfattning som Aschehoug och anser unionstecknet i handelsflaggan vara ett sant vittnesbörd om föreningen mellan Sverige och Norge, sådan som hon är.[1] Bådas uppfattning leder således därtill, att frågan om ändring af handelsflaggan och villkoren för att en annan handelsflagga än den i resol. den 20 juni 1844 påbjudna skall kunna påräkna skydd och bistånd af de unionella sändebuden och konsulerna, samt af svenska eller
- ↑ Aubert, a. st., sid. 40 och ff.
