44
Konungen har sedan föreningen stiftats, utöfvat rättigheten att bestämma om staternas, så väl Sveriges som Norges flaggor, utan att representationernas bifall ansetts erforderligt. Stortinget har i föreningens början förutsatt och sedermera under mer än 80 år godkänt denna konungens höghetsrätt, hvilket äfven öfverensstämmer med N. G. § 111, som ej omtalar flaggfrågan såsom föremål för lagstiftning. Konungen har således rätt att, såsom representant för de förenade rikena, fortfarande lika som hittills utöfva bestämmande inflytande härpå, tills uttrycklig grundlags- eller unionsbestämmelse gör inskränkning i hans höghetsrätt. Hvad som är säkert, är att, då i resolutionen 20 juni 1844 uttrycktes rätt för konungen att bestämma flaggan, denna rätt likasom af statsrådet, äfven af stortinget lämnades obestridd.
Den glädje denna resolution väckte i Norge och det sätt, hvarpå härmed rikenas sinnebilder både från unionell synpunkt och från synpunkten af nationell själfständighet med likställighet för hvartdera riket i föreningen blifvit ordnade, ingaf den förväntan, att man åtminstone icke från Norges sida skulle väcka fråga om ändring härutinnan. Aubert säger härom: [1] »Särskildt kan Sverige vänta af Norge, att en ordning som efter många klagomål och unionella förhandlingar tillmötesgick en länge närd folkönskan, och som också medförde en ny förändring, i den svenska flaggan, i sin helhet skall vara den slutliga.» Det är på förhand klart, säger vidare Aubert, att hvarje förändring i de nationella sinnebilderna icke utan nödvändighet bör äga rum; fasthet och stadga härutinnan är så väl för landets egna barn som för utlandets lika önsklig.
- ↑ A. st., sid. 40.
