Sida:Norska Flagglagens Rättsliga Betydelse.djvu/44

Den här sidan har korrekturlästs

44

Konungen har sedan föreningen stiftats, utöfvat rättigheten att bestämma om staternas, så väl Sveriges som Norges flaggor, utan att representationernas bifall ansetts erforderligt. Stortinget har i föreningens början förutsatt och sedermera under mer än 80 år godkänt denna konungens höghetsrätt, hvilket äfven öfverensstämmer med N. G. § 111, som ej omtalar flaggfrågan såsom föremål för lagstiftning. Konungen har således rätt att, såsom representant för de förenade rikena, fortfarande lika som hittills utöfva bestämmande inflytande härpå, tills uttrycklig grundlags- eller unionsbestämmelse gör inskränkning i hans höghetsrätt. Hvad som är säkert, är att, då i resolutionen 20 juni 1844 uttrycktes rätt för konungen att bestämma flaggan, denna rätt likasom af statsrådet, äfven af stortinget lämnades obestridd.

Den glädje denna resolution väckte i Norge och det sätt, hvarpå härmed rikenas sinnebilder både från unionell synpunkt och från synpunkten af nationell själfständighet med likställighet för hvartdera riket i föreningen blifvit ordnade, ingaf den förväntan, att man åtminstone icke från Norges sida skulle väcka fråga om ändring härutinnan. Aubert säger härom: [1] »Särskildt kan Sverige vänta af Norge, att en ordning som efter många klagomål och unionella förhandlingar tillmötesgick en länge närd folkönskan, och som också medförde en ny förändring, i den svenska flaggan, i sin helhet skall vara den slutliga.» Det är på förhand klart, säger vidare Aubert, att hvarje förändring i de nationella sinnebilderna icke utan nödvändighet bör äga rum; fasthet och stadga härutinnan är så väl för landets egna barn som för utlandets lika önsklig.

  1. A. st., sid. 40.