Flaggan är ju inrättad efter de statsrättsliga förhållandena i det land, hvartill flaggan hörer. Hvartdera af de förenade rikena har själfständighet så inåt som utåt, men de äro tillika förenade och det är också naturligt, att bådas flaggor därom förtälja. Då i ståthållarefrågan vid 1860 års riksdag ekonomiutskottet talar om att Sveriges urgamla flagga i unionstecknet »erhållit en för detsamma främmande tillsats» hvilka ordalag dock stannade i detta betänkande, anmärktes därefter mot detta yttrande,[1] »att det hvilade på ett förbiseende af det nödvändiga förhållandet, som bör äga rum mellan tecknet och det betecknade, ty den n. v. svenska flaggan skall ej beteckna svenska staten i och för sig utan i dess förening med Norge. Vill man göra sig fri från tillsatsen i flaggan, må man ock göra sig fri från föreningen». År 1879 väcktes förslag i norska stortinget om att borttaga unionstecknet ur handelsflaggan, utan påföljd för tillfället. Men sedan Norge fått ett statsråd, hvars ledamöter upptagit på sitt program egna konsuler, egna sändebud och egen utrikesminister, understödt af flertalet i norska stortinget, har flaggfrågan till en början med borttagande af unionstecknet ur handelsflaggan vunnit den framgång, att sedan stortinget 1893, 1896 och slutligen den 17 november 1898 oförändradt antagit samma beslut, hvilket i strid mot konungens sanktionsvägran med åberopande af N. G. § 79 blifvit kungjordt såsom lag, har i § 2 norsk flagga utan unionstecken blifvit bestämd såsom flagga att nyttjas på handelsfartyg, när dessa i utländska hamnar önska att erhålla beskydd och bistånd af båda rikenas gemensamma beskickningar, konsuler eller handelsagenter. Detta är
- ↑ Rydin, Föreningen mellan Sverige och Norge, sid. 262, not. 2.
