50
föreskrifter, men förslagsställaren hänvisade då till lojaliteten hos den minoritet, som förkastade lagen. Huruledes denna lojalitet skall kunna bevaras, då med skäl kan bestridas rättsgiltigheten och rättvisan af en lag, som utan konungens sanktion kommit till stånd, men ändock fordrar åtgärder från utöfvande maktens sida för att göras gällande, är ej så lätt att inse. Hvad som skall anses för lojalt är ej heller lätt att förstå, ty hvad som enligt sakens natur skall kunna så anses gäller ej såsom tolkningsregel inför norskt storting och norsk riksrätt.[1] Den s. k. lojaliteten synes inbegripa, att till efterrättelse länder i alla tvistiga fall hvad stortinget f. t. dekreterar. Hvarje norskt statsråd, som vågar tillstyrka konungen, att han påbjuder att på fästningar, skansar, örlogsskeppsvarf, förrådshus för armé eller flotta hissas örlogsflagg, eller på kungliga slott och kungsgårdar, som stå under konungens vård, hissas kungsflagg, kan riskera åtal inför riksrätt.
Så mycket torde af hvad ofvan blifvit anfördt vara klart, att bestämmelsen i § 3, att lagen träder i kraft ett år efter den dag, då den blifvit införd i Lovtidenden, d. v. s. den 15 december 1899, är icke nog; supplementära bestämmelser erfordras både hvad flagga å handelsfartyg angår, huruvida annan flagga må nyttjas bredvid den i lagen bestämda, äfvensom ock angående villkoren för påräknande och åtnjutande af
- ↑ Herr J. Sverdrup yttrade 1880 den 6 juni, då frågan om konungens veto i grundlagsfrågan sattes under debatt (Stortingsforhandl. 765,2): »Så har man hänvist oss till sakens natur, detta så ofta missbrukade, men tillika så bekväma ord, det är en så vid kappa, den täcker så mycket och det kan i vanskliga fall och i en pur vändning alltid vara tillfälle att hämta ett eller annat utaf dess vida fållar, som man kan nyttja». 1884 åra riksrätt och dess dom är ock ett bevis å det förakt för lojalitet och sakens natur, som uttalats af norska stortingets pluralitet.
