Sida:Norska Flagglagens Rättsliga Betydelse.djvu/53

Den här sidan har korrekturlästs
53

uteslutande[1] nyttjas af så väl svenska, som norska fartyg för att i utländsk hamn kunnna påräkna beskydd och bistånd af Kungl. Maj:ts beskickningar och konsuler. Samtliga dessa bestämmelser blefvo ock lämnade utan anmärkning af det därpå samlade stortinget, som ej heller sedan haft att invända mot den rätt, som konungen såsom unionskonung eger utöfva i afseende på bestämmandet af hvartdera rikets handelsflagga, och hvilken rätt bekräftats i den för båda rikena gällande, gemensamt utfärdade konsulsstadga med därtill hörande instruktion.

Vill man göra sig reda för, hvilket inflytande som 1898 års stortingslag haft på bestämmelserna i 1844 års resolution, så, efter hvad vi förut anmärkt, kan denna sägas vara oberörd däraf utom hvad rör tull- och postfartyg. Denna lag innehåller ingen bestämmelse, som gör ändring i föreskriften att norska handelsfartyg skola likasom svenska fartyg bära sitt lands handelsflagga med unionstecken uti för att kunna räkna på skydd och bistånd af konsuler eller beskickningar i främmande hamn. I 1898 års stortingslag ålägges handelsfartyg att hissa den däri föreskrifna flagga, när skeppare önska erhålla skydd och bistånd af dessa ämbetsmyndigheter.[2] Stortingslagen kan

  1. Detta ords betydelse framträder i den i Instruktionen där jämte gifna föreskriften, att därest konsuler erhålla kunskap, att främmande fartyg förer en svensk eller norsk flagga, bör han hos vederbörande lokalmyndighet eller konsul söka utverka åtgärder till stäfjande af sådant missbruk.
  2. Häremot skulle man ju kunna anmärka, att med en naturlig tolkning af ordalagen dessa skulle hafva samma betydelse som de förut omnämnda. Därvid bör man dock besinna, att här är fråga om att en af konungen osanktionerad lag ställes upp mot en af unionskonungen gifven och af båda rikenas representationer oanmärkt lämnad gemensam unionsförordning. Man borde åtminstone i stortingslagen, för att gifva densamma positiv giltighet, hafva; om man ock ej ansett sig böra intaga i lagen något om sändebudens och konsulernas ämbetsåligganden, dock uttryckligen upphäft bestämmelsen