de hvar för sig vidtaga (§ 4). Af ordalagen i § 5, som omförmäler att norska regeringens Inre-Departement för Norge och kommerskollegium för Sverige äger till iakttagande af konsulerna utfärda föreskrifter, ser det ut som om utrikesministern af dessa ämbetsverk endast behöfde erhålla underrättelse om af dem gifna föreskrifter i det fall, att dessa äro sådana föreskrifter, som synas böra finna tillämpning äfven för det andra riket.[1] Men då ministern äger att utfärda en allmän instruktion för konsulernas ämbetsutöfning och detta skall ske, efter det vederbörande svenska och norska ämbetsmyndigheter afgifvit yttrande, så är klart, att då den i konsulsstadgan § 5 innehållna bestämmelsen afser speciella åtgärder af konsuln, så förutsättes, att de af dessa ämbetsverk åt konsulerna gifna särskilda föreskrifter för Sveriges eller för Norges del skola stå i öfverensstämmelse med den af utrikesministern gifna allmänna instruktion, med rätt naturligtvis för ämbetsmyndigheten, att, därest denna anser sig böra frånkänna utrikesministerns beslut giltighet, öfverklaga detsamma hos konungen i sammansatt statsråd, hvarest afgöres, om utrikesministern eller vederbörande svenska eller norska ämbetsmyndighet har rätt förfarit. Norska Inre-Departementet kan således ej utfärda någon föreskrift till konsulerna angående ändring af deras nu gällande skyldighet enligt konsulsinstruktionens föreskrifter att gifva skydd och bistånd åt dem som föra den n. v. flaggan.
- ↑ § 5 lyder: Finner kommerskollegium anledning förekomma att för Sveriges del eller norska inre departementet för Norges del till iakttagande af konsulerna utfärda föreskrift, som synes böra vinna tillämpning äfven för det andra riket, skall utrikesministern därom underrättas. Sedan han inhämtat yttrande af den af förstnämmda tvänne myndigheter, som icke väckt frågan, äger han afgöra, om föreskriften bör utfärdas såsom för båda rikena gemensam.
