Sida:Norska Flagglagens Rättsliga Betydelse.djvu/59

Den här sidan har korrekturlästs
59

föreskrifna norska flaggan vara med afseende på konsuls åliggande att bereda skydd förändrad genom den nya stortingslagen. Denna innehåller icke något förbud för fartyg mot nyttjandet af n. v. flagga, ej heller någon föreskrift om konsuls ämbetsåliggande; och då konungen därå vägrat sanktion, kan ifrågavarande lag ej heller sträcka sin verkan in på det unionella lagstiftningsområdet, hvarunder konsulatväsendet hörer. Äfven om Inre-Departementet skulle underrätta konsulerna om lagens införande i norsk Lovtidende, så kan icke konsuln, förrän han blifvit därtill förpliktad af konungen eller fått sin af utrikesministern gifna konsulatinstruktion förändrad, anses behörig att fästa afseende å den nya flaggan, helst den därom stiftade lagen, som af konungen hvarken är sanktionerad eller ens promulgerad, ej må, därest ej öfverenskommelse därom ägt rum mellan Inre-Departementet och utrikesministern, på sätt konsulsstadgan § 65.2 utvisar, tillställas konsul att för honom lända till efterrättelse. Konsuln har således, till dess ändring sker i konsulsstadgan eller i instruktionen, i afseende på fartygs legitimation medelst flaggning att hålla sig till gällande föreskrifter.[1]

Från Norges sida hafva emellertid höjts röster därför, att konsuler, som ej ställa sig stortingslagen såsom sådan till efterrättelse, skulle kunna efter norsk ämbetsmyndighets beslut tilltalas inför norsk domstol (här Kristiania Byret) och af densamma fällas till

  1. Vill man åberopa sakens natur ock konsulens lojalitet för konsuls tolkning af instruktion, så kan man ej skäligen begära att att han skall utan afseende på gällande instruktions föreskrifter handla i öfverensstämmelse med den tanke, som kunnat ligga till grund för en lag, hvilken ej sträcker sig utom Norges territorialhöghet, helst den flagga, som däri påbjudes, ej är i förhållande till utländska makter ett riktigt uttryck för Norges statsrättsliga ställning.