till dess de blifva af vederbörande unionella myndighet upphäfda, hvadan han måste, till dess den för konsulerna gällande instruktion blifvit ändrad, genom uraktlåtenhet att ställa sig instruktionen till efterrättelse, anses hafva uraktlåtit sin ämbetsplikt, hvarom i § 37 förmäles. Han har nämligen, i strid emot hvad honom i § 49 är påbjudet, uraktlåtit att fullgöra hvad honom såsom unionell ämbetsman genom lag, författning eller vederbörande ämbetsmyndighet blifvit ålagdt. I sådant fall har utrikesministern enligt § 37, oberoende af hvad Norges regerings Inre-Departement komme att besluta, att anmäla förhållandet hos konungen, hvilken afskedar konsuln, såsom den där förverkat konungens förtroende.
Man skulle kunna tänka sig, att befälhafvare å norskt fartyg skulle vilja oberoende af konsulsstadgan följa däremot stridande föreskrifter af norska Inre-Departement eller af stortingets utan konungens sanktion gifna lagar. I sådant fall är konsuln under ämbetsmannaansvar, som nyss blifvit sagdt, skyldig att tillhålla vederbörande fartygsbefälhafvare att lyda gällande konsulsstadga med därtill hörande instruktion af utrikesministern. Befälhafvare är, likasom öfriga svenska och norska undersåtar, förpliktad enligt § 49 att visa tillbörlig aktning för konsul, äfvensom hörsamhet och lydnad i allt hvad konsuln i kraft af konsulsstadgan, samt gällande lag och författningar å ämbetets vägnar bestämmer och föreskrifver. Om konsuln gör sin plikt, kan ej fartygsbefälhafvare åberopa såsom sin rättighet att utan afseende på hvad som i gällande konsulstadga länder till efterrättelse, verkställa hvad kommerskollegium eller Inre-Departementet honom ålagt eller hvad som möjligen, i någotdera landets ensidigt gifna förordning förekommer, stridande mot denna för båda rikena gemensamt utfärdade stadga.
