62
Man har emellertid från norsk sida jämväl påstått, att norska stortinget skulle kunna genom s. k. stortingslag göra sådana ändringar i norska lagen den 16 juni 1878 om konsulatväsendet, som tillintetgöra gällande kraften af bestämmelser, som från denna förordning blifvit införda i konsulsstadgan. Sålunda har påståtts, att man skulle i norsk lagstiftningsväg ensidigt kunna för norska fartyg upphäfva den till bestridande af utgifter och aflöning för det gemensamma konsulatet afsedda konsulatafgiften, som enligt konsulsstadgan § 103 till ett belopp af 6.35 öre för hvarje ton af fartygets afgiftspligtiga drägtighet utgöres i hamn, där konsul eller vice konsul finnes anställd, för hvarje svenskt eller norskt handelsfartyg, som därstädes lossar eller lastar. Likaledes skulle kunna för Norge upphäfvas hvad konsulsstadgan § 78 föreskrifver angående befälhafvares skyldighet att, när svenskt eller norskt handelsfartyg anländer till hamn, hvarest konsul finnes anställd, för att därstädes lossa eller lasta eller reparera, eller att söka ordre, inom 48 timmar efter ankomsten infinna sig på konsulatet. Skeppsbefälhafvaren skulle i sådant fall med vederbörande konsuls goda minne kunna eludera föreskrifterna i konsulsstadgan och konsulatinstruktionen. Skulle emellertid befälhafvare i föreskrifna fall underlåta att göra i § 78 föreskrifna anmälan, så medför uraktlåtenhet häraf ansvar enligt gällande lag angående nationalitetshandlingar för Norge af den 15 juni 1878.[1]
Skulle fartygsbefälhafvare vägra eller uraktlåta att erlägga föreskrifna konsulatafgifter,[2] har konsul, som i allmänhet icke bör skrida till tvångsåtgärder
