64
beloppet af de vid konsulatet uppburna afgifter under det år, berättelsen omfattar, för så väl svenska som norska till hufvudstationer eller vice konsulstation ankomna fartyg; konsulsafgifter, som för konsulskassans räkning uppbäras (§ 106) af vice konsul, skola inför vederbörande konsul redovisas å gifna tider, och konsul skall halfårsvis inför utrikesdepartementets kameralafdelning redovisa så väl de vid själfva konsulatet influtna som ock de från underlydande vice konsulat insända afgifter, så vidt de böra tillfalla konsulskassan. Dessutom äger utrikesministern att meddela de ytterligare bestämmelser, som för vederbörlig kontroll af ifrågavarande uppbörd äro behöfliga.
I kraft af dessa bestämmelser i konsulsstadgan med därtill hörande instruktion sättes alltid utrikesministern i tillfälle att öfvervaka att fartygsbefälhafvare och konsuler fullgöra, hvad dem åligger. Som 1886 års konsulsstadga med därtill hörande instruktion är utgifven för båda rikena gemensamt, så kan ej någon ensidig ändring däri vidtagas af det ena riket utan öfverenskommelse med det andra.
Denna konsulstadgans egenskap att vara gemensam för båda rikena framträder tydligen däruti, att här, likasom i 1844 års resolution i afseende på flaggan, ordalagen äro lika i båda exemplaren, både den svenska upplagan och den norska, af konsulatförordningen och därtill hörande instruktion och formulär. Sverige nämnes före Norge i lagtexten, där ej benämningen allena af »konsulat»; »konsulatväsen» användes såsom uttryckande gemensamheten. Att denna gemensamhet, detta fællesskap, som fått sitt uttryck i konsulsstadgan af 1886, blifvit af stortinget godkänd, framgår däraf att 1887 års storting lämnade denna förordnings grundsatser utan anmärkning.
