66
i förhållande till utlandet, där båda rikena genom sina flaggor framträda såsom en politisk enhet. Ty om Norges så väl som Sveriges handelsflagga skall anses utgöra något annat än en blott flaggduk, hvars färger och tecken ej hafva att skaffa med ett verkligt förhållande, och om flaggan i förhållande till utlandet skall anses utgöra hvad den är, en hvartdera rikets stats- och folkrättsliga ställning betecknande sinnebild, så har flaggan såsom sådan betydelse ej allenast för den existerande föreningen emellan båda rikena, utan äfven för hvartdera riket i dess förhållande till främmande makter, enär ej så få rättigheter kommit hvartdera riket till del därigenom att de, förenade till en politisk enhet i förhållande till utlandet, kunnat gifva gemensamt skydd åt sina rättsanspråk, hvart för sig. Ej nog härmed; unionstecknets borttagande ur norska handelsflaggan har sina särskilda konsekvenser i afseende på förhållandet i dess helhet till utlandet. Vi vilja här blott fästa uppmärksamheten på konsulatfrågan. Sanningen af hvad Aschehoug i sin statsförfattningsrätt[1] angående konsulatets gemensamhet yttrat, kan ej jäfvas. Här framhålles att Norges storting 1814 gick ut från den förutsättning, att både gesandtskap och konsulat skulle genom föreningen mellan Sverige och Norge blifva gemensamma för båda rikena. I öfverensstämmelse med gifna förutsättningar befalldes genom resolutionen den 18 januari 1815 att för dåvarande svenska konsuler skulle utfärdas nya diplomer, genom hvilka de bemyndigades att tillvarataga rikenas intressen såsom svenska och norska konsuler. Till denna sakernas faktiska ställning må unionens grundlag R. A. antagas hafva hållit sig. Men på
- ↑ 10 kap. § 17 andra upplagan; 10 kap. § 13 i första upplagan.
