Hvad bevisar denna obestämdhet, jo att den s. k. lagen, hvars benämning såsom lag möjliggjort dess antagande i den ordning, som N. G. § 79 angifver, utan konungens sanktion, ej är någon lag, den har inträngt på utöfvande maktens område, förutsätter autorisation af densamma. Detta helt naturligt, ty då kofferdiflaggans betydelse ligger uti dess egenskap att vara en statlig symbol och såsom sådan betecknande ett rikes själfständighet och statsrättsliga ställning i förhållande till utlandet, bör den naturligtvis vara ett sant uttryck för det verkliga förhållandet, hvadan konungen, på grund af sin representativa statshöghet i förhållande till främmande makter, har att afgöra, om detta symbol verkligen angifver rikets statsrättsliga ställning, och därjämte har att tillse, att det ej är af beskaffenhet att förnärma en annan stats rätt. Såsom högste befälhafvare öfver krigsmakten har konungen därjämte att tillse, att flaggan är af beskaffenhet att af de förenade rikenas krigsfartyg påkalla ifrågakommande beskydd och bistånd.
Sedan en gång blifvit i laga ordning bestämd flaggans beskaffenhet af ett statens symbol, såsom skedde 1844, och denna öfverallt blifvit erkänd såsom sådant, böra ej några väsentliga förändringar ifrågakomma, allraminst sådana, som beröfva flaggan dess egenskap af ett sant och fullständigt uttryck för det betecknade. Att framdrifva en sådan tolkning af grundlagen, att en ändring af dylik beskaffenhet skall kunna genomföras utan konungens bifall, kan ej konstitutionelt försvaras. Ordalydelsen af N. G. § 111 i afseende på handelsflagga och örlogsflagga visar, tydligen, att här ej föreligger någon lagfråga, utan att föreskriften afser en begränsning, en förklaring af konungens förvaltande verksamhet. Jämför man denna
