8
§ med nästföregående § 110, som föreskrifver, att Norges bank-, penning- och myntväsen skola genom lag bestämmas, men att något sådant ej nämnes i § 111, och statssymbolens bestämning ej heller i § 75 är hänförd under stortingets maktområde, så måste, i likhet med hvad förhållandet var med den af Kristian Fredrik bestämda flaggan, hvilken vid grundlagens stiftande begagnades såsom norsk flagga och såsom sådan erkändes i stilleståndsfördraget i Moss, bestämmandet af flagga anses utgöra ett kungligt prerogativ. Naturligt är ock, att den flagga, hvars erkännande af främmande makter konungen har att utverka, måste vara af konungen själf godkänd, likasom det är konungen, såsom de förenade rikenas konung, som har rätt att pröfva och afgöra förslag till ändring af den flagga, som skall ega giltighet för de förenade rikenas sändebud och konsuler samt örlogsfartyg, när fråga blifver om att af dem erhålla bistånd. Huru långt man än må utsträcka stortingets rätt att under lagstiftning hänföra hvad stortinget finner för godt att behandla såsom lag, kan en af stortinget utan konungens sanktion gifven lag ej sträcka sin verkan utöfver Norges territorialhöghets gränser. En af stortinget mot konungens veto genomdrifven lag kan sålunda hvarken bestämma de folkrättsliga villkoren för flaggans erkännande af främmande makter, ej heller de statsrättsliga vilkoren för norska medborgares rätt att påkalla konungens unionella ämbetsmäns bistånd och beskydd. Därtill fordras en särskild kunglig autorisation.
Man har såsom stöd för lagens förpliktande kraft för de båda rikenas gemensamma sändebud och konsuler åberopat den af konungen i norsk Lovtidende införda kungörelsen. I den omständighet, att konungen vid vägran af sanktion utaf lagen ej ansåg sig
